Musikalen handlade om tant Grön som skickades iväg till tre olika länder – Anarkistan, Diktaturkiet och Demokratien – för att, om möjligt, bringa bättre ordning i deras midsommarfirande. På ett djupare plan handlade frågan om ont och gott.

Hur kan man egentligen tro på en god Gud när det finns så mycket ondska? För om Gud är allsmäktig borde han kunna ta bort det onda. Om Gud är god borde han vilja ta bort det onda. Det kristna svaret brukar vara att därför kommer Gud att ta bort det onda. Om Gud skulle ta bort det onda på en gång, vilka skulle då klara sig? Massmördare, våldtäktsmän, skattefifflare… var går gränsen? En god Gud tål ingen ondska. Därför råder ett glapp mellan oss och Honom. I Bibeln läser vi om en kommande dom då Gud ska bringa ordning, men han har också gett var och en (som vill ta emot) en räddningsplanka – Jesus. Straffet faller på Jesus, så att vi kan räddas.

Och vad händer om vi vänder på frågan: Om Gud inte finns och livet blivit till genom en lång utslagningsprocess har vi denna utslagning att tacka för att vi är där vi är idag. Allt startade med fysik och kemi. Väntar vi bara tillräckligt länge så kan vad som helst bli till av sig själv – människor till exempel. Vi människor kan sedan stifta lagar om rätt och fel, ont och gott. Men hur vi än gör så blir resultatet subjektivt. Även en demokrati har sina svaga punkter. I ett land har 51 % av befolkningen bestämt att A är rätt men inte B, i grannlandet är det tvärt om. Och det som är rätt idag kan vara fel om några månader. Varje år stiftas tusentals nya lagar.

Om vi alls ska prata om något som är objektivt, för alla tider gällande rätt och fel måste det finnas något högre än människan. Om vi alls ska prata om något som är absolut ont måste vi förutsätta Gud. Ondskans existens kan därför inte vara ett argument mot Gud, snarare för Gud. Det intressanta är att vi brukar hävda att det finns verkligt absolut moral. Praktiskt taget ingen hävdar att lagar mot barnmisshandel bara skulle vara ett socialt påhitt…

Mats Hylander