Marslördag med dagsmeja, vårdagjämning inom räckhåll. Morgonens gråväder utbytt mot eftermiddagssol. Hudiksvalls teater. På eftermiddagen ska storbandet Håsta Jazz ge konsert.

Den vackra salongen med dekorationer i guld, grönt, rosa och vinrött fylls med en förväntansfull publik, de flesta i klart mogen ålder. Scenen fylld av mikrofoner, notställ och blänkande instrument. Så kommer musikerna ut ur kulisserna och intar sina platser på scenen, sorlet i salongen tystnar.

Roger Frank, bandledaren, hälsar välkommen, fattar sin elbas och räknar in till den första låten Lucky stars. Konserten är i gång. Ett hårdsvängande komp med bas, piano, gitarr och trummor. Tätt flätade saxstämmor i armkrok genom harmonierna.

Och ovanpå allt trumpeternas oförtröttliga himmelsfärdsförsök. Lucky stars men inga stjärnor utan hängivna amatörer som älskar sin musik och offrar tid och pengar för att få spela den.

Det fortsätter med Days of wine and roses, där ett häftigt trumsolo känns som en nödvändig kärv kommentar till den närapå outhärdligt vackra melodin. Så kommer bandets sångerskor in i handlingen. Lotta Berglo Carlsson vars ljusa, intensiva stämma perfekt speglar den lyriska stämningen i Blue skies. Annika Lönn Frank, som med sin varma altröst får den gamla Judy Garland-låten Rock a by your baby att studsa härligt över saxarnas täta matta.

De turas om med sångsolon men bjuder också på flera fina duetter. Ja, i Mack the Knife utvecklas det till en dramatisk sketch som det lilla operastycke det ju ursprungligen är.

Och så går konserten vidare. Konceptet kan tyckas enkelt och omodernt. Ett minimum av digital teknik. Inga rökmaskiner eller distraherande dansare, ingen spektakulär pyroteknik. Kända låtar som genom decennier, någon gång sekel, levt vidare och bevisat sin kvalitet. En musik som litar till sig själv, till sina egna uttrycksmedel.

Vi njuter av svängiga ensemblepartier och fina soloinpass. Det är swing och sweet och så något regelbekräftande undantag, som Van Morrisons Moon dance. Men också den kan man stampa takten och gunga till.

Och så kommer det sista numret, The Lady is a tramp, med Annika och Lotta. Fast inte riktigt sista, vi får gnola med i extranumret All of me, som nästan inte vill upphöra.

Sedan går vi ut i den antydda skymningen tacksamma och upprymda över en fin musikupplevelse och hoppas, att ryktet om Håsta Jazz död definitivt nu är dementerat.

Evan Berjlund