Ministrar ska nagelfaras, förhoppningsvis hunnit med snabbkursen i medieträning (det vill säga ljug inte) – vill det sig riktigt illa bör de också ha något slags krishanteringsteam till hands, redan första veckan.

De numer obligatoriska reporterfrågorna, där uttrycken "lik i lasten" och "skelett i garderoben" enerverande sammanblandas, ska ställas. Ministrarna berättar beredvilligt om fortkörningar och kokainlinor, oskattad barnvakt eller marijuanabloss som syndigt avnjutits som oskyldig utbytesstudent, för 30 år sedan.

Jag vet inte vem det är mest genant för, journalisten eller politikern.

De riktiga dreven handlar om antingen lagbrott eller avsteg från partimoralen. Det senare är särskilt graverande för statsråd i en socialdemokratisk regering.

Varför? Historiskt för att August Palm satte ribban: Gör din plikt, kräv din rätt. Ett motto som upprepats av varje socialdemokratisk statsminister sedan dess.

Magdalena Andersson (S) betonade i sin regeringsförklaring hur viktigt det är att alla som kan jobba, ska jobba. Bidra till välfärdsbygget. Ett tal med hög moralisk svansföring. Och det kan hon kosta på sig. En oförvitlig före detta finansminister som i ett uttalande om sin nya miljöminister Annika Strandhäll (S) bistert uttryckte: Jag förutsätter att hon reder upp sin privatekonomi.

Andersson är den partiledare som åtnjuter störst förtroende i landet enligt senaste mätningen.

Drevet mot Annika Strandhäll har nu fått orimliga proportioner. Främst tack vare SD:s kanal Riks, som lagt upp drönarbilder på ministerns hem. Det enda goda som kan komma ut av övertrampet är att det fortfarande går att skilja medieagnarna från vetet. Och att Strandhäll får sympatierna på sin sida: Obehaget för hennes familj är lätt att förstå.

För från början handlade det hela om att hon hade obetalda räkningar hos Kronofogden. Svaren var luddiga. De obetalda räkningarna var två men avslöjades senare till nio. Sambons självmord och familjetraumat som följde är en fullt begriplig förklaring.

Men medierådgivare kallar krishanteringen den sämsta tänkbara – politiker söker väljarnas förtroende.

Det finns en illustrativ berättelse om statsministerfrun Aina Erlander. Och den är helt sann. När hennes make och tillika landsfader Tage Erlander (S) blev pensionär hittade hon buntvis med blyertspennor i hemmet. Pennorna var märkta " Tillhör Statsverket". Så hon samlade ihop dem och lämnade tillbaka dem till regeringskansliet.

En historia som gärna berättas som ett exempel på, företrädesvis, socialdemokraters höga moral.

Mona Sahlin (S) är ett annat exempel på en populär politiker som inte fick ihop de politiska budskapen med sin egen karaktär. Av allt hon blev påkommen med är nog det klantigaste att hävda att "det är häftigt att betala skatt", samtidigt som hon hade skatteskulder hos Kronofogden.

En tidigare utrikes- och justitieminister, Laila Freivalds (S) får bli det sista exemplet på politiker som inte alltid lever som de lär. Hon var dessutom sunt medieotränad och fick fullständiga utbrott på pressen. Freivalds köpte en av allmännyttans lägenheter när de omvandlades till bostadsrätter, en utveckling som hennes parti motarbetade. Hon lyckades för övrigt avgå två gånger under mer eller mindre skandalartade omständigheter.

Olagligt? Nej. Men varför skulle allmänheten nekas något som hon själv såg som en god affär?

Alla Strandhälls tillskyndare i sociala medier som berättar hur de alla glömt sina räkningar, att inga brott begåtts – det är helt irrelevant i sammanhanget.

Väljarna efterfrågar inte oklanderliga, fläckfria och robotliknande politiker. Men de accepterar inte heller dubbla måttstockar.