När Norge gick till val var det inte bara för att välja ny regering – det norska folket gick till valurnorna för att avsätta "Jern-Erna" Solberg som under de senaste åtta åren styrt Sveriges grannland med järnhand. Den borgerliga regeringen fick betala priset, inte på grund av en vänstersväng, utan på grund av klassisk regeringströtthet och en oförmåga att möta de norska väljarnas politiska prioriteringar.

Vad är ekonomisk stabilitet och regeringsduglighet värt när man likt Erna Solberg haft en uppenbar oförmåga att se väljarnas prioriteringar gällande växande ekonomiska klyftor och klimatfrågan som är politiskt sprängstoff i oljenationen Norge.

Förvisso tar nu Arbeiderpartiet över regeringsmakten som folketingets alltjämt största parti, men det är i skuggan av sitt näst sämsta val sedan 1927. Partiet backar med en procentenhet. Valseger och opinionsfiasko samtidigt för den norska socialdemokratin, således.

Samtidigt rasar Moderaternas norska systerparti Høyre med 4,6 procentenheter och klarar med nöd och näppe att kravla sig över 20-sträcket med 20,4 procentenheter. För Senterpartiet, som ökar med 3,3 procentenheter och landar på 13,6 procentenheter är det förvisso det näst bästa valresultatet under efterkrigstiden, men ändå något av en besvikelse för landsbygdspartiet som tidigare i år chockade den norska socialdemokratin genom att i opinionsundersökningar tangera Arbeiderpartiets dåvarande resultat. Partiet toppade helt enkelt för tidigt och lyckades inte behålla det momentum som fanns ett halvår före valet.

Efter en rysare till valkväll, när hela tre småpartier stod och balanserade på folketstings-spärren om fyra procent stod det klart att liberala Venstre klarade sig med 4,5 procentenheter. För svenska Liberalerna är det ett inspirerande och hoppingivande resultat som visar att ett krisande liberalt parti har chanser att bryta igenom valdebatten med nöd och näppe.

Men trots att det norska valet präglats av klimatkrisen och behovet för den norska oljeekonomin att ställa om, har Miljøpartiet De grønne, MDG, haft avsevärda problem att omsätta samhällsdebatten till politiskt kapital. Partiet lyckades inte klara spärrgränsen även om det gjorde sitt historiskt bästa val någonsin, och får "bara" tre mandat i stortinget. Svenska Miljöpartiet har samma problem – fortfarande harvar partiet kring riksdagsspärren. Både MDG och MP lyckas inte övertyga väljarkåren att extrema politiska åtgärder är rätt lösning på extrema klimatförändringar.

Framför sig har Jonas Gahr Støre, Arbeiderpartiets partiledare och tillträdande statsminister i Norge, något av ett svenskt dilemma. Regeringsbildningen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet och samarbetspartnern Socialistisk Venstreparti, som norska Centern kategoriskt vägrat att sätta sig i regering med, blir Ap-ledarens första stora politiska utmaning. Räkna med att Jonas Gahr Støre lyfter luren till sin partikamrat Stefan Löfven för att få tips om hur man jonglerar den politiska vardagen med Centerpartiet å ena sidan och Vänsterpartiet å andra sidan.

Löfvens dyrköpta tips kan visa sig vara mer värt än den norska oljefonden.