Det här är en replik på insändaren: Vill ni ha hos er som ni vill ha hos oss?

Skribenten beskriver hur de som bor på landsbygden tysta ska se på hur älskad tamboskap och barnens älskade djur blir attackerade och sönderslitna av vargar. Naturligtvis är det inte trevligt att mötas av, oavsett var man råkar bo.

Men det finns numera ett beslut att samtliga länsstyrelser i vargrevir i dag ska erbjuda bidrag till fårbönder för att sätta upp rovdjursavvisandestängsel, för att just påtagligt minska rovdjursattacker.

Och att jämföra affärsverksamhet med tamboskap med barnens älskade djur är nog inte mer än ett sätt att försöka väcka känslor för sakfrågan, och inte den egentliga faktafrågan.

Bidrag till rovdjursavvisande stängsel är en samhällsinsats, som tar sin verkan på landsbygden, men definitivt betalas av den totala statskassan och hela Sveriges befolkning. Alltså inte bara ett landsbygdsfenomen.

Det är även bra mycket mer ekonomiskt stöd än alla småförtagare i förorten till storstäder får som hjälp mot systematiskt snatteri, organiserad brottslighet eller när de utsätts för så kallad ”beskyddarhjälp” från kriminella gäng för att överhuvudtaget kunna våga fortsätta bedriva sin verksamhet. Och inte heller något landsbygden lägger någon större kraft eller intresse på för att motverka eller agera i. Så att pajkasta andra delar av Sverige för något man känner missnöje med i sin lokala nejd blir i det här fallet en aning småaktigt och egocentriskt.

Skribenten Arg glesbygdsbo menar också att folk på glesbygden inte kan känna sig trygga när barnen ska gå till och från skolan längs vägar som saknar belysning, med en vargflock i skogen mindre än tio meter från vägen. Och att det är den verkligheten som storstadsborna skapar för landsbygdens barn. Skribenten påminner också att på landsbygden finns ingen tunnelbana.

Kan storstadsbor således, i så fall, beskylla landsbygden för de faror barn i storstäderna utsätts för på väg till och från skolan; och allra helst i kollektivtrafiken? Rån, misshandel, narkotikahandel, kidnappning, misshandel, sexuella trakasserier och våld. För de på landsbygden har ju röstat på fel parti, eller hur var det nu?

Nej, var och en av oss människor som lever och vekar i Sverige har olika problem beroende på var vi bor. Men vi lever också i en demokrati, med åsiktsfrihet och rätt att verka för det vi tror på.

Revolution rov har dessutom flera aktiva aktörer som är födda på, eller lever på landsbygden sen länge, som är för fler rovdjur i vår natur. Men som på grund av hot, hat och trakasserier inte längre med eget namn vågar verka för rovdjur i sina hembygder. De får bildäcken sönderskurna, deras djur blir hotade eller utsatta för attentat, de får inte hjälp av lokala hantverkare. 

Detta sammantaget säger något om varför beslut om våra rovdjur inte enbart kan tas på landsbygden. Det behövs ett helikopterperspektiv för att se vad som sker och hur beslut framöver bör tas.

Mika Lindqvist, Revolution Rov